sarkasm, hat,död och måleri i det virtuella offentliga rummet.

Infident repeat.

Uppåt.

Tillbaka ner i skiten.

Mer snö, mindre snö.

Jorden är platt, så sant som det är sagt.
Jorden är platt, så sant som jag står här.

Och hoppar på kanten, för att se om den ger vika.
Jag sparkar ödet mellan benen.
Men han är stark och jag är lätt.

Jag hoppar inte högre, jag går hem.

Hem?

Jag är en av alla människor i vårt land
Jag bär en sten på väg mot ingenstans
Jag är en av alla människor i vårt land
Jag är naken, du ser rakt igenom mig

Frihet kostar allt du har min vän.

Vet väl de flesta, inte alla och inte många.












Ifrån den blir du aldrig bättre och aldrig nånsin bra.

Allt för att skapa något som är värre än det redan är,
Att ta utan lov, och sen vilja ta mer, förstöra mer, bara för att man sitter i säkerhet.

Vad händer då om stålkammaren krossas av ett lasersvärd?

Jag är ensamvargen, bit mig i halsen tills jag dör i en pöl, 
eller släpp in mig.











I do not need you to tell me that I am not a cat.

Jag har taktfasta slag i mitt huvud, de låter utifrån, men de är inuti.
Kanske förvandlas jag snart, slagen är början av riten.

Jag sitter i mitt rum, allt är som vanligt, men ingenting ser ut som det brukar.
Hur är det när det är som vanligt? Finns vanligt?
Finns någonting, om inte, är allt som en stor grop som är så tom att den knappt existerar, men den är fortfarande allting. Jag tvivlar, jag står på kanten.

Mitt hjärta har slutat slå/det slår tillbaka.

Att snön är jävligt fin, kan man tänka.
Nu smälter den bort också, det kanske är bra, då kanske allt blir grått och jävligt smutsigt sådär.
Kanske kan passa sig, allt är ju ändå ganska smutsigt i övrig allmänhet, och vissa saker lär till och med vara det utan att det syns, allt kan lika gärna se jävligt grått ut så kanske det går att förstå hur det är i den verkliga världen som ingen ser för att alla blundar.

Det är precis då.
Man märker det, man låter allt rinna iväg.
Vad det än är.
Man bara släpper det.
Sedan vaknar man och vill inte.
Man ångrar sig lite och börjar fundera på konsekvenser av vad man företar sig. Vad man företog sig. Man vill ju inte vakna upp och förstå att man inte vill och ångrar sig. Allra helst vill man aldrig ångra sig då behöver man inte vakna utan vilja, då blir allt något nytt och bakgrunden är okänd

Jag tror ingenting. Jag vet vad jag vet och det andra är ingenting.
Man kan fråga sig om jag vet det jag vet? Är det en inbildning?
Kanske finns ingenting.

Jag kan inte fundera över det. För jag tror ingenting.

Jag jagade ifatt misären. Och dödade den med min hammare.
Allt jag kände, var bara död.